Nu finns en lösning på problemet med obehandlad benskörhet

– Efter ett första benbrott får bara 13,5 procent av kvinnor över 50 i Sverige medicin mot benskörhet, trots att man vet att det borde vara uppemot 60 procent, säger Mattias Lorentzon, professor i geriatrik och specialistläkare vid geriatriska kliniken Sahlgrenska Universitetssjukhuset Mölndal.

Lösningen man skapat i Storgöteborg bygger på att så gott som alla frakturer där registreras i Svenska Frakturregistret. Det har skapats av ortopeder på Sahlgrenska Universitetssjukhusets ortopedklinik i Mölndal och är till för att förbättra frakturvården i hela landet. I registret finns en modul som automatiskt sorterar fram de patienter som behöver utredas för osteoporos. Riskfaktorerna är välkända. Patienter som har fyllt 50 och har fått frakturer i över- eller underarm, bäcken, ryggkotor eller höftben ligger i riskzonen och ska utredas.

En gång i månaden tar osteoporosmottagningen i Mölndal ut en lista med riskpatienter ur Frakturregistret. De som behöver det blir utredda och behandlade och ingen släpps iväg utan uppföljning. Man räknar med att bara för höftfrakturernas del kan 4000 vårddygn per år sparas in i Storgöteborg.

Högutbildade får oftare behandling

Mattias Lorentzon deltar i Socialstyrelsens arbete med att ta fram riktlinjer för osteoporosbehandling. Socialstyrelsens utredningar visar att ojämlikheterna i vården är enorma. Bor man i Stockholm eller någon annanstans där osteoporosvården inte fungerar, då är det väldigt liten chans att man ska utredas och behandlas. Patienter som har hög utbildning får i högre utsträckning behandling, troligtvis för att upplysta patienter kräver detta.

– Det är ju fullständigt orimligt att man har såna ojämlikheter i vården, att det varierar beroende på var du bor eller beroende på vilken bakgrund du har, säger Mattias Lorentzon.

Totalt beror cirka 70 000 frakturer per år i Sverige på osteoporos. Gamla människor som drabbas av frakturer blir ofta mycket vårdkrävande och de som får höftfrakturer har stor överdödlighet. Inklusive indirekta kostnader är priset för osteoporosfrakturer 12-13 miljarder per år i Sverige.

Medicinerna är billiga och minskar risken för till exempel en ny höftfraktur med 40 procent och risken för en ny kotfraktur med 70 procent. Andra viktiga inslag i behandlingen är träning och att se över patientens övriga mediciner för att minska på dem som kan orsaka fallskador.

Framför allt är det sjukvårdens organisation som hindrar att patienter får osteoporosbehandling. Frakturerna tas om hand på ortopedkliniker. Osteoporosutredningarna görs på andra enheter och oftast ska behandlingen skötas av primärvården. Patienterna faller mellan stolar och följsamheten till Socialstyrelsens riktlinjer är ofta usel.

Charlotta Sjöstedt